Buckminster Fuller: Historien om en arkitekt, filosof och visionär formgivare
Först när han hade nått botten bestämde han sig för att rädda världen: fram till 32 års ålder var Buckminster Fullers liv en enda katastrof. Relegerad från eliteuniversitetet Harvard för att han festade för mycket. Löpandebandsjobb på textil- och förpackningsfabrikerna i Chicago. Sedan ingenting alls. Ett fall ner i arbetslöshet. Och 1922, bara 27 år gammal, hade livet gett honom det hårdaste slaget: hans fyraåriga dotter Alexandra insjuknade plötsligt i polio och dog. Nu, fem år senare, låg hans liv i spillror: han var bankrutt och drack. Bara 32 år gammal tycktes hans liv ha misslyckats. Vilken mening fanns det med att leva när man var så hjälplöst utlämnad åt sitt öde?
Fuller inledde sitt projekt för att rädda världen med att planera ett nytt hus som skulle vara energisnålt, miljövänligt och överkomligt för alla. Resultatet blev en ufoliknande konstruktion i stål med en jättelik aluminiummast i mitten. Hela byggnaden, vars form Fuller hade inspirerats till av spannmålssilor, hängde i stålvajrar från mastens topp. Eftersom hela konstruktionen var av stål (Fuller ansåg att betonghus var en återvändsgränd inom arkitekturen) var huset så lätt att det kunde fraktas på en lastbil. Flyttade man tog man helt enkelt med sig sitt hem. Så löd i alla fall Fullers plan, för ännu fanns bara en liten modell.
Fuller ville nu ställa ut modellen i en filial till varuhuskedjan ”Marshall Field's” i Chicago – men för det behövde han ett namn som var lätt att minnas. Så han anlitade en copywriter och försökte förklara sina idéer för honom: i två hela dagar pratade Fuller entusiastiskt med mannen – tills denne till slut bara antecknade fragment av de typiska Fuller-ord som gång på gång haglade över honom i den ändlösa föreläsningen – och 1929 skapade av dem ett nyord som skulle följa Fuller resten av livet: ”Dymaxion”, en sammansättning av ”dynamic”, ”maximum” och ”tension” (spänning). Hans uppdragsgivare var överlycklig.
Även om de tre prototyperna av Dymaxion-bilen, som byggdes 1933, inte hade några vingar lyfte delar av bilen ändå, vilket designhistorikern Russel Flinchum påminde om i ”New York Times” den 15 juni 2008: ”Det verkar som att bakhjulet tappade kontakten med marken när bilen nådde 145 kilometer i timmen. Tyvärr började den då slingra okontrollerat.” Ändå var det futuristiska fordonet på allas läppar i några månader: författaren H.G. Wells poserade med det för foton, stjärndirigenten Leopold Stokowski köpte en av prototyperna och målaren Diego Rivera ska också ha visat intresse. Men under en visningskörning med två intresserade investerare i juli 1933 voltade en av prototyperna. Föraren omkom. På kort tid försvann den djärva bilvisionen från scenen igen.
Men den envise uppfinnaren lät sig inte avskräckas från sin plan att förändra världen – och så uppfann han den helt enkelt på nytt: den 1 mars 1943 presenterade han i tidningen ”Life” sin Dymaxion-världskarta, som inte liknade något man tidigare sett i kartböcker. För att undvika förvrängningen i vanliga världskartor ritade han kontinenterna på ett slags utklippsark som kunde vikas ihop till polyedrar – mångsidiga geometriska kroppar – för att komma närmare jordens klotform. Det hela såg ut som ett rörigt pussel, men var inget mindre än en samhällskritik av den rådande världsordningen: Fuller hävdade att det i universum inte finns något upp eller ner. Den vanliga framställningen, där norr ligger ”uppe” och söder ”nere”, berodde enbart på den kulturella fördomen att norr var överlägset och söder underlägset. På Dymaxion-kartan fanns det däremot inget upp och ner längre.
